The so‐called scandinavian cultural boundary in northern Sweden in viking times ‐ Ethnic or Socio‐Economic?

Sammanfattning

Den s k skandinaviska kulturgränsen i norra Sverige under vikingatid ‐ var den en etnisk eller socio‐ekonomisk gräns? En studie utifrån det arkeologiska materialet.

Till Ångermanlands kustland och Storsjöbygden i Jämtland i norr finns nordiska ortnamn som går tilbaka till järnåldern. Man talar här om “den skandinaviska kulturgränsen”. Men den har också av vissa forskare uppfattats som en statisk, etnisk sydgräns för den samiska kulturen.

Forskningen har länge dominerats av den norske etnografen Yngvar Nielsens “immigrationsteori” av år 1889, att samema först under nyare tid skulle ha vandrat söder ut från Nordtrøndelag i Norge och Lappland i Sverige. Den då gängse uppfattningen bland såväl norska som svenska arkeologer var istället den att samema var urbefolkningen i norra och mellersta Skandinavien.

Nya undersökningar stödjer detta. Forntida samiska gravar (och boplatser) finns i inlandet betydligt längre söderut, tydligast på Vivallen i nordvästra Härjedalen med hittils 21 skelettgravar under flat mark, från åtminstone 1000‐ og 1100‐talen. Andra gravar söder om kulturgränsen tolkade som samiska eller tillhöriga fångstkulturen är de s k insjögravarna, brandgravar från första årtusendet e Kr.

Vad innebar då den s k kulturgränsen under vikingatid? För att söka underlag för en hypotes härom har jag gått igenom tydligt skandinaviska eller östliga brons‐och silverföremål från 8‐, 9‐ och 1000‐(1100‐) talen, och deras fyndomständigheter, allt från Sverige norr om den tänkta gränsen.

Många av de aktuella föremålen härrör från gravar, som genomgående tycks vara samiska. Nära kontakter med såväl öst‐ som västskandinavisk kultur liksom finsk kan förklara att ett område utmärks av brandgravar under rosen, ett annat av brandgravar under hög, övergående till skelettgravar, medan ett tredje har givit skelettgravar under flat mark. Att större delen av området saknar kända gravar kan bero på inhemska, ej närmare kända gravseder.

De aktuella gravgåvorna är dräktprydnader. Sådana tycks i sig inte vara etniskt betingade. En annorlunda användning av utifrån införda ting, jämfört med bruket i deras tillverkningsländer, förefaller däremot att kunna nyttjas som en indikation på samisk etnisk tillhörighet. Inte heller gravformer och gravskick visar sig bundna till en etnisk grupp. Ett undantag tycks vara (sydda) näversvepningar som utmärkt samiska gravar. Gravlägena förefaller däremot att vara indikator på samisk tillhörighet; de antagna samiska gravarna ligger i regel på näs, öar och holmar.

Den s k skandinaviska kulturgränsen i norra Sverige tycks därmed under vikingatid vara en gräns åt norr för dels nordisk bygd, dels ett mera påtagligt inflytande från östra Skandinavien (Sverige) på den samiska befolkningen i fångstmarken. Den var alltså delvis en socio‐ekonomisk gräns och en gräns inom samisk område, inte en sydgräns för den samiska kulturen.     

Brit Solli: Seid. Myter,sjamanisme og kjønn i vikingenes tid. Pax Forlag A/S,Oslo, 2002. 327 pp. ISBN 82‐530‐2403‐7

This article develops the idea that the emergence of the Neolithic world was closely linked to discovering and becoming aware of new aspects and dimensions of reality. Practices such as pottery making and cultivation promoted attentiveness to new aspects of things and the environment, which in turn generated a new kind of lived world that was, in a sense, richer, larger and deeper than before. It is proposed that new forms of material culture and new material practices – new ways of engaging with the material world – expanded people’s horizons of perception and thinking. This cultivation of perception was an important mechanism through which new ways of life and thought associated with the Neolithic came into being.